lördag 31 mars 2012

15 år sedan...

Idag för 15 år sedan fick jag det värsta telefonsamtalet jag fått i hela mitt liv...
Jag vet precis vad jag gjorde och vad som hände runt om mig när samtalet kom.

Jag låg i min säng och tittade på Mary Poppins, i scenen där barnen rymt från sin pappas bank och gått vilse kom samtalet...
Min syster ropade att jag hade telefon: Prata fort, för jag pratar redan i telefon sa hon.
I andra ändan var det min expojkväns mamma (Vi hade gjort slut och nog insett att vi bara skulle vara vänner)
- Ta det nu lugnt och lyssna på mig sa hon. S har gått bort...
Där skrek jag NEJ, NEJ, NEJ!!! och lyssnade inte så mycket mer...
Jag vet att jag fortsatte att prata med henne och mamma kom och frågade vad som hade hänt, kanske mamma tog luren, det kommer jag inte ihåg.
När jag kom ut ur mitt rum låg min lillasyster på sin säng och grät.

Kvällen och halva natten tillbringade jag och min syster hos en kompis i Överlida. Jag var tvungen att göra något...

Jag hade precis börjat ett nytt jobb, och hade inte ens något telefonnummer att ringa mig sjuk...
Dagen efter skjussade mamma mig till jobbet och jag skulle försöka förklara varför jag inte kunde jobba, hade inte sovit på hela natten och klarade inte av att koncentrera mig på jobbet...

Jag och en kompis åkte upp till Alingsås för att prata med hans mamma och för att ta ett sista farväl.

Jag var arg och bitter på alla som sa att de förstod att jag var ledsen, hur kunde de förstå???
De hade inte varit i min situation...
Då kom en jobbarkompis i min ålder fram och pratade med mig.
- Jag vet precis hur du känner, det är inget jag bara säger, jag har varit i samma situation.
Det kändes så skönt att ha någon som verkligen förstod! Hon hjälpte mig nog mer än vad hon själv visste. Fast vi knappt kände varandra så delade hon med sig av sin svåra erfarenhet.

Jag sov med taklampan tänd eller i pappas säng jämte mamma (han jobbade natt) i flera nätter.
Var livrädd att S skulle komma tillbaka och säga farväl...
Begravningen var jättefin, men jag har inte så många minnen av den mer än att det var mycket gråt och att hans syster sjöng så vackert.

Livet går vidare, och tiden läker sår, idag kan jag tänka tillbaka på vår tid utan att känna mig ledsen och gråta...

Jag är så glad att jag hade min familj runt mig som tröstade och hjälpte!
Jag och pappa pratade mycket när vi åkte runt för att hitta min första bil.
Han sa att av alla svåra saker man går igenom, så blir man starkare och en erfarenhet rikare.
Så sant så sant, fast det insåg jag inte då...

För ett par år sedan så drömde jag om S, det var så verkligt och när jag vaknade kände jag doften av hans parfym. Då kom han och sa hejdå...

Jag funderar inte på att det är just den här dagen varje nytt år, men i år blev det mer påtagligt när jag insåg att det är 15 år sedan...







Inga kommentarer: